20 juli 2009

Rent hus

Det finns ett tv-program, Rent hus, som går ut på att personer som fått det extremt stökigt och smutsigt och rörigt hemma får hjälp med att städa.
Tror nog att jag tänker på det nu för att jag håller på med storstädning själv.

De som vänder sig till TV för att få hjälp med städningen är säkert i desperat behov av denna hjälp - annars skulle de väl inte vilja visa upp sin smuts för vem som helst som vill titta. Tydligen är det så att flera av dem som levt i denna röriga miljö ett tag, har gjort det för att de av någon anledning har blivit handlingsförlamade på grund av olika saker, som depression, eller att dwe drabbats av något traumatiskt, dödsdfall sorg - ja olika skäl till att det blivit som det blivit hemma.

Det mest förvånande med programmet, tycker jag, är då de där väldigt präktiga damerna som skall städa, träder in i handlingen beväpnade med skurtrasor och saneringsmedel, och uttrycker förvåning över röran och smutsen.
Vad förväntar de sig? Att de ska få dammtorka lite på redan rena ytor?¨ Den där människan som misslyckats med ordningen är väl medveten om det - annars skulle hon väl inte begära hjälp, eller släppa in dem.
Kunde inte damerna visa lite mer omsorg även om människan bakom röran!

9 juni 2009

jag vill dela med mig

Det finns olika sätt att hantera sin sorg och ledsnad.
Jag trodde nog inte att jag skulle göra en minnesplats på nätet. Men nu känns det bra att det finns en sida som heter Eviga minnen där man kan göra en minnessida för anhörig som dött. På minnessidan finns en gästbok med plats för kortare inlägg, möjlighet att tända ljus och att lägga till något foto.
Det är en tröst att gå in på sidan, läsa och pyssla lite med sidan.

Mina barn har skrivit på min brors minnessida, och det är så fint skrivet, att jag vill dela med mig av deras text.

Dotter nr 1 skriver:

Ibland hoppas jag så mycket att jag nästan tror...

...att du finns i den där lilla röda stugan i himlen.
Att du går omkring och visslar sorglöst för dig själv
samtidigt som du drar in nya teleledningar eller lagar staketet.
Ibland när det är fint väder sitter du vid någon sjö och fiskar,
eller går en lång runda i skogen.
Och ibland ligger du bara i gräset och vickar på tårna
och väntar på att smultronen ska bli mogna.
Ibland hoppas jag...

Dotter nr 2 skriver:

Det händer ganska ofta att jag tänker...
På dig Håkan
på huset och din grind
den grinden kommer aldrig att öppnas på samma sätt igen
Jag tänker på nyår,
hur du tittade på raketerna
och jag tänker på din mössa
med tofs
Jag tänker att så här ska det nog inte vara.
Det står fel någonstans i stjärnorna.

jag tänker
att hade du bara varit borta långt iväg,
på någon annan kontinent
då hade jag inte tänkt så mycket, inte på dig.
Bara ibland funderat på vad du gjorde just i det ögonblicket.
Om jag bara hade vetat att du andats, druckit
och låtit solens strålar ibland träffa dig i ögonen,
då hade jag inte saknat dig, inte så här enormt.
Nu vet jag inte,
men kanske är du på någon slags kontinent.
Iså fall så hoppas jag det finns smultron där.

Jag tänker ofta på dina sista månader,
men det är kanske lite dumt.
Du har ju levt över 500 månader.
Jag ska nog tänka lite mer på de andra, 498 månaderna
Jag tänker på kalas
smörgåstårtor
och mormors köttbullar
Jag tänker på julafton
på att din plats går aldrig att fylla
det går väl inte att fira jul, utan dig Håkan? Jaså gör det? jaja.
Det händer ganska ofta att jag tänker...
På dig Håkan
För det mesta är jag ledsen,
men det är en slags fin ledsenhet.




.

26 maj 2009

Trött trött trött

Att det tar all energi - precis all ork; att sorg, att sakna någon så förtvivlat - att det är så ansträngande, kan jag inte komma ihåg från tidigare förluster.
Jag vill bara sova, sova, sova. Och sömnen är djup och drömlös.
Vill inte arbeta. Vill inte ha gudstjänster, dop, begravningar, vigslar.
Vill bara gå korta promenader och sedan ligga på soffan.
Vill helst inte äta annat än choklad och vatten.


.

3 maj 2009

Sorg har många ansikten

Stilla sorg, förtvivlad sorg, djup sorg.
Jo, jag kände till det där.

Men våldsam sorg
som att drunkna i upprivet hav

Det kände jag inte förut
Men nu vet jag

fast de vildaste vågorna har lagt sig nu,
men havet är så djupt, så djupt

Och all ork, all energi har sorgen tagit från mig.
Nu vill jag bara fortsätta att sörja, lugnt och stilla och djupt
så länge det behövs



.

21 april 2009

Min lillebror

Min lillebror dog idag.
han hade sån humor. Han spred alltid glädje omkring sig. Han älskade sina små töser.
Han var mina barns hjälte.

Jag älskade min bror.
Hans vackra ögon. Hans leende.
Hans hjälpsamhet och hans förmåga till empati.

Jag trodde vi skulle ha många år kvar tillsammans av skratt, samtal, tårar och sorg.
Jag trodde han skulle se sina barn bli vuxna. Få glädjas över deras liv.

Jag trodde att han skulle få leva åtminstone en sommar till, när han nu blev så sjuk.
Jag trodde vi skulle sitta tillsammans och prata om livet åtminstone några gånger till, när vi ändå förstod att livet har en gräns.

Jag trodde att vi åtminstone skulle få en dag till - inte att det skulle ske idag.

Det känns så fruktansvärt ensamt.

Kära kära lillebror.


.

17 mars 2009

Paus

Läget just nu är sådant att jag inte förmår att skriva på min blogg.
Jag återkommer.

8 februari 2009

Livet

Någon har dött i natt.
Någon har tagit sitt sista andetag.
Någonstans blir morgontidningen inte hämtad idag.
Någonstans finns den som skall ta emot ett sorgligt bud.
Någon har vakat i natt, suttit stilla i natten, oroats, väntat, hoppats.

Någon har fötts i natt.
Någon har lämnat sitt trygga mörka innanhav där han fått sin näring genom en tunn livlina.
Någon har fått navelsträngen avklippt.
Någon har tagit sitt första andetag. Bländats av ljuset.
Någon har tagit emot ett barn i natt.
Någon har gråtit glädjetårar över livet.
Någon har älskat i natt, någon har blivit slagen.

Många har legat vakna i natt; i ångest över ensamhet.
I oro
i hopplöshet.
Någon har vankat fram och tillbaka i natten, bärande på gråtande barn.
Någon har fått sin nattsömn störd.
Någon har oroligt väntat på sitt barn i natt. Att det ska komma hem.
Mobiler har ringt i natten. Mammor som oroar sig, ungdomar som roar sig - bara en liten stund till.

Somliga har arbetat i natt, funnits till för oss andra,
förlöst mödrar. Satt dropp, räddat liv; fraktat gods; övervakat staden.
De flesta har sovit i natt.
Drömt.
Drömmar har bearbetat tankar och känslor.

Morgonen är här.
En ny dag.
En annan dag än den igår.
Lite ljusare – men likadan.
Eller helt annorlunda beroende på vad natten fört med sig.

Vi stiger upp duschar klär oss.
Dricker vårt morgonkaffe.
Bläddrar i tidningen.
Åker iväg till våra dagliga sysslor.
Nickar lite till grannen.
Möter varandra i den nya dagen.
Morgontrötta människor på bussen.
Lågmälda eller tysta.

Vi ser varandra på utsidan.
Utan att ana vad var och en bär med sig efter natten.
Bakom tillrättalagda ansiktsdrag finns drömmar, tankar, fantasier.
Där finns tillbakahållen gråt eller skratt.
Någon bär på eftervärmen av en saknad vän.
Någon är förtvivlad bakom svarta ögonfransar.

Vi vet inte vad den andre bär med sig i sina hemliga rum.
Vet Gud?
Finns det något innersta rum dit inte ens Gud når?

Jag vet inte.

Men Gud finns hos den som gråtit i natt,
hos den som oroat sig, som har vakat eller sovit i natt.
Gud finns i vårt tomrum, i vårt liv.
Gud finns i nattens glädjetåraar
i nattens ångest
drömmar och vakenhet

Ser du Gud i mig
Ser jag Gud i dig

7 februari 2009

Filmjölk i TV:n

Jag har råkat få filmjölk i TV:n. En arbetskamrat trodde att jag pratade i metaforer när jag berättade det. Att det kanske var bilden som blivit lite mjölkig eller så.
men det är bokstavligt sant.
TV:n har fortfarande bra ljud - bortsett från att det knastrar oroväckande från dess innanmäte. Den har fortfarande bra bild - bortsett från att bilden blivit förvriden i övre vänstra hörnet.
De båda bieffekterna kan man väl leva med - bortsett från fruktan att apparaten helt oförhappandes skall implodera mitt i ett bra program - eller i ett dåligt också för den delen. Så nu tittar vi inte på TV längre hemma hos mig. Inte förrän jag hittat min stjärnskrivmejsel och skruvat isär eländet och rengjort rasket.
Är det bara hos mig man kan råka ut för spilld mjölk i TV-apparaten?

9 januari 2009

Paulus mellan himmel och jord

Paulus mellan himmel och jord
fritt efter apostlagärningarna 9:24-25:

Skivan roterade. Kvällssolen trevade sig in genom dörren på glänt. De varma strålarna drog sig in mot vrårna. På hyllorna stod de på rader: Lädertorra kärl i väntan på att beskickas; och färdigtorkade kärl som skulle brännas i den stora vedeldade ugnen. Och där stod rader av krukor klara att tas i bruk för vatten och olja; där fanns kärl och ämbar för mjöl och salt, för korn och ris. Till och med för nipper fanns det små skålar. Och den ännu oformade lerklösen roterade i solstrimman på drejskivan.
Den gamle arbetade. Med seniga, av leran smidiga, gammelmanshänder skapade han sina krukor; grova, vilda, rena. Ibland klumpiga, men fyllda av sanning.
– Berätta gammelfar! bad barnen. Berätta om den där natten igen. Berätta om natten och mörkret och soldaterna. Berätta om repet och korgen. Berätta om hur ni väntade på att månen skulle gå ner och det skulle bli alldeles mörkt.
Barnen såg hur lerklösen formades. Den blev som levande mellan den gamles stadiga händer. Vänster hand formade insidan och höger hand formade utsidan.
– Berätta snälla gammelfar om när du var ung och modig och blev en hjälte och räddade den kristna läran. Snälla!
Så satt de tysta. Väntade. Han skulle berätta. Krukan skulle bara formas först.
Den gamle arbetade lugnt och metodiskt. Och snart hade han det färdiga ämbaret mellan sina händer. Skivan slutade snurra. Försiktigt skar mannen bort krukan från skivan med skärtråden, lindade in den i en tygbit och ställde den varligt på hyllan. Så tvättade han av händerna i en skål med vatten och torkade av dem på sin klädnad.
– Nu skall jag berätta, men ni har ju hört min historia så många gånger förr!
– Men vi vill höra igen, berätta nu om när du var ung och hjälte och räddade Saul.
Och den gamle satte sig ner och berättade:

– Jag är bara en enkel krukmakare. Jag är ingen hjälte. Jag har aldrig varit någon hjälte. Men jag var ung. Och jag ville ha spänning. Det var äventyret som lockade. Och det nya. Vi visste egentligen inte så mycket om den där märkliga läran, om de där människorna som hörde till Vägen. De flesta kände sig hotade av deras främmande livsstil. Men vi var några som lockades av det också. Jag fängslades av deras mod. Att de vågade välja Vägen. Och han var så snäll den där Ananias. Egentligen förstod jag inte varför man var så rädd för honom och hans grupp. Men folk var rädda. Så rädda att man skickat efter män från Jerusalem för att kanske fängsla dem. Vi var ju så många fler och starkare, ändå hade man skickat efter förstärkning.
– Men gammelfar, var du också inne på Vägen? Du var ju hos Ananias?
– Jag var hos Ananias. Det var intressant, det fanns något speciellt hos de där människorna. Men innerst inne visste jag att jag bara var en enkel krukmakarlärling. Att jag inte skulle blanda mig in i något.
– Men berätta nu, gammelfar. Berätta om när Saul kom. Du kände ju honom. Ni blev kompisar.

– Ja, Saul kom! Man hade skickat efter honom. Egentligen var folk lite ängsliga för honom också. Han var stark. Och rättrogen. Och nitisk. Och han hade ögon som skickade svarta pilar rakt in i bröstet på en om man inte gjorde vad som var rätt. Alltid lagen för ögonen. Och vilka dräpande svar han kunde ge i alla möjliga sammanhang. Han skulle hjälpa till att jaga bort den där sekten, som störde och oroade folket i staden. Men det blev inte som de tänkt sig. Det blev inte alls så.
Istället för att ansluta sig till synagogorna så sökte Saul upp Ananias och hans folk. Det hade hänt något märkligt. Ja, rent konstigt var det, för Saul hade blivit Paulus. Och man begrep ingenting. Han kom med fullmakt från översteprästerna och han vände ändå sina egna ryggen och lät sig istället döpas. Och folk visste varken ut eller in vad man skulle tro.

– Men gammelfar, du har sanningen? Berätta sanningen som det var.
Ja, sant är att jag verkligen träffade den store Paulus. Han som lär ha grundat så många kristna församlingar runt om i riket. Han som stridit och kämpat för läran, han som suttit i fängelse, rannsakats, stridit, predikat och slagits för Kristus. Han kom hit allra först. Han kom till oss här i Damaskus. Och det var här han döptes. Och det ska jag säga er, att om människor ängslades inför att möta Saul, så var det ingenting mot den fruktan och osäkerhet man kände inför Paulus.
Och jag var bara en enkel krukmakarlärling. En ung jude, en pojke, sugen på spänning och äventyr. Jag lyssnade. Han predikade. Han berättade om hur han mött Kristus.
Ja, konstigt var det han sa. Men han var som en magnet. Man var bara tvungen att lyssna. Det gick inte att säga emot när han sa att Jesus från Nasaret var Messias. Så vi började följa honom. Vi sveptes med, ja sögs mot honom. Vi satt i hemlighet hemma hos Ananias och smidde planer på hur vi skulle kunna hjälpa till att sprida hans budskap vidare i staden. Men alla följde honom inte.
– Men berätta nu då, berätta om den där natten!
– Ja, den där natten ja ... Folk var ju rädda. Det var därför man ville röja honom ur vägen. Det var inte så konstigt. Saul hade varit en hård man. Han hade verkligen inte varit nådig mot det folk som hörde till Vägen. Hårdnackad var han och envis som synden. Att han då blev Paulus var skrämmande. Han måste bort – dödas – till varje pris.
– Och du räddade honom!

Nja, jag förstod inte så mycket av det som hände. Jag villa bara ha lite spänning. Så vi hjälpte till den där natten. Det var jag, Jakob borstbindaren och Elis, värvarmästarns pojk.
– Men det var ju kungens soldater som var efter er, gammelfar, och ni räddade honom. Kung Aretas hövding ville gripa Paulus. Så sägs det att han själv har sagt.
– Nej, nej! Paulus var en kraftfull man, det var han, och smord i munnen. Kunde prata omkull en åsna om det behövdes. Men hans sinne för dramatik kunde ta överhand ibland. Inte var Kungens män efter Paulus här i Damaskus. Men fiender fick han bland folket och det var farligt nog. Han måste fly om han ville klara livhanken. Men hur? Vi skulle hjälpa honom, men ni vet hur höga murarna är. Och portarna var väl bevakade.
Vi hade många idéer:
Hissa ner honom i en korg från muren – för tungt.
Smuggla ut honom i en kärra under tygtravar från väveriet – nej, tullmännens hökögon stod i vaktens tjänst.
Muta någon av tullarna – för dyrt.
Klä ut honom till gammal kvinna – vanskligt.
Hoppa ner från muren – för högt.
Gräva sig under muren – tidsödande.
Avleda vakterna med stenkastning medan han smet förbi – skadligt.
Hissa ner honom i en säck från muren – fortfarande för tungt.
Skjuta honom över muren som en katapult med hjälp av det jättestora trädet vi norra porten – spektakulärt.
Klättra ner med hjälp av en stege från muren – ja kanske, men ingen stege var lång nog.
Så det fick bli korgen trots allt.
Och vi inväntade en natt med månmörker.

Ja, jag minns den där kvällen och natten. Jag hade arbetat hela dagen i Joshuas verkstad. Slagit lera, burit sten och ved till ugnen. Och det var redan sent innan jag kunde smita iväg till Ananias hus.
– Ikväll ska det ske! Ikväll ska ni hjälpa mig att fly! Paulus ögon liksom gnistrade när han skärskådade oss.
Natten var svart som sammet med små, små hål för de bleka stjärnorna. Och en måne som snart skulle gå ner. Vi smög ut i den smala gränden. Rörde oss tyst längs husraderna. Trevade oss fram, svagt ljus från några lyktor lyste vår väg. Vi delade på oss borta vid tvärstigen. Ananias slav, han som kallades den starke var med oss. Han, Jakob och Paulus tog den slingriga leden utmed muren fram till den plats på norrsidan där den stora dungen fanns alldeles invid muren. Elis och jag smög mellan verkstäderna längs hantverkargatan. Hjärtat bultade ända uppe i halsgropen på mig. Vi bar på den tomma korgen. De andra hade tagit med sig repen och läderremmarna.
Alldeles framme vid smedjan tornade plötsligt en reslig man upp sig framför oss och spärrade vår väg. Jag vågade knappt andas, jag kunde knappt andas. Strupen snördes samman. Mannen höll med ena handen upp en lykta framför oss. I den andra glimmade det av en knivsegg. Vi såg hans ansikte.
– Vi, vi måste hämta ved till krukmakarens brännugn, sa vi.
– Så, ni har inte sett till Saul då?
Han sa Saul, Folk gjorde det. Så hette han fortfarande bland sina motståndare.
– Saul känner vi inte. Är det han, den omvände? Honom skulle jag vilja se. Han lär vara alldeles rubbad. Nej honom har vi inte sett.
Mannen lät oss gå. Antagligen trodde han att vi bara var två pojkspolingar som glömt fylla vedkorgen och nu var livrädda för repressalier från krukmakaren. I skydd av natten smög vi sen till platsen vid muren där de andra redan väntade på oss inne bland buskarna. Vi såg dem inte, vi hörde dem inte, men vi anade deras andedräkt i mörkret då vi kröp fram mot dem. Våra händer mötte deras i en tyst hälsning. En lite strimma av månen lyste fortfarande så pass att Ananias slav snabbt och med säker hand kunde knyta fast repen i vedkorgen. Ett rep i varje handtag som sedan tvinnades samman till ett enda rep. Och de olika reptåtarna och läderremmarna knöts ihop så att repet blev riktigt långt, och som vi hoppades skulle räcka hela vägen. Repet drog vi runt det största av träden bredvid muren. Där skulle Elis och Jakob ligga kvar och hålla emot med trädstammens hjälp. Vi andra la oss tätt invid muren och väntade att den sista strimman av månen skulle gå ner under horisonten.
Och vi hade tur den natten. Inte bara månen gick ner. Molnslöjor började tätna på himlen. Detta var vid tiden för höstregnet som skulle komma och det här blev den första molniga natten inför regnperioden.

Medan vi väntade talade Paulus. Han pratade med oss med viskande stämma. Han berättade om Kristus. Om Gud som blivit människa. Han sa sällsamma ord om kärlek, om tro och nåd. Han sa att i Kristus var alla lika. Ananias slav och vi som var fria. Till och med kvinnor var lika. Men mest talade han om Kristus och frihet och att vi skulle klä oss i Kristus och följa vägen. Och att han skulle vara med oss. Och medan han talade slöt sig det totala mörkret kring oss.
Så lyfte vi upp korgen på muren. Ni vet, muren är ju inte så hög från insidan där borta vid stora dungen. Men det är ju väldigt brant och djupt på utsidan.
Paulus klättrade upp med hjälp av våra händer och jag som var ganska liten och tunn hivades upp efter honom. Jag höll korgen utanför muren. Höll i repet alltså. Och slaven, den starke, höll emot i repet där nedanför muren och Jakob och Elis borta vid trädet.
Jag vågade nästan inte andas när Paulus steg ner i korgen. Jag höll så hårt jag kunde i repet. Skulle korgen hålla? Skulle repet hålla? Skulle jag orka hålla? Hur långt var det ner till fast mark? Vi såg ingenting. Så mörkt hade det blivit att jag inte ens såg mina egna händer som höll om repet. Vi vågade inte längre tala med varandra. Jag drog lite i repet som en signal till de andra att släppa efter lite. Och repet gled sakta genom mina händer. En liten bit i taget. Vi såg inget. Natten var tyst. Det enda som hördes var korgen som skrapade mot mursidan och repet mot murens överkant.
Skulle det hålla? Skulle vi orka? Hur skulle vi veta hur långt ner vi lyckades fira korgen. Det gnisslade lite grann i korgens flätning. Annars var det bara det hasande ljudet och våra andetag som fyllde natten. En liten bit i taget lyckades vi fira ner korgen. Men det gick sakta och repet skavde mot kanten av muren. Och det skavde mot mina händer, mina händer som var mjuka och smidiga av all lera jag arbetat med, men också starka av arbetet. Repet var långt som en evighet och korgen tycktes aldrig ta mark. Händerna började kännas slitna. Det brände i skinnet. Men jag höll i, och de andra höll i, och sakta firades Paulus ner mot räddningen undan antagonisterna i Damaskus. Men vi visste inte hur lång tid det skulle ta. När skulle det vara riskfritt om man råkade tappa taget?

Ni förstår barn, det var en sak som vi inte förstod när vi stod där och sakta firade ner Paulus för muren: Vi förstod inte vad vi verkligen höll i vår hand i det ögonblicket. Inte visste vi hur stor Paulus skulle bli. Inte visste vi hur många församlingar han skulle grunda i Kristus. Inte visste vi hur många oskrivna brev av Paulus vi höll i vår hand den natten. Vi visste ingenting. Vi var unga, det var ett äventyr – som visserligen sved i händerna, men spännande var det.
Och vi klarade verkligen uppdraget. Men det var med nöd och näppe. Repet gled mellan våra händer och plötsligt så tog det slut borta vid trädet. Jakob och Elis tappade taget. Men slaven höll fast och jag. Jag höll så hårt att det tog många timmar sedan, innan blodet återvände till fingrarna. Och så tog repet slut för slaven också. Han släppte taget och repet rutschade vidare genom mina händer och brände bort det sista av huden som ännu fanns kvar. Vi hörde en dov duns. Och sedan hörde vi inget mer.

– Men Gammelfar, hur gick det sedan då?
Ja, vi skyndade in i dungen. Låg kvar och tryckte medan några soldater spatserade förbi längre ner mot vägen. Då var gryningen redan över oss. Vi såg att de bar vapen. Men vi skyndade hemåt. Mina händer var alldeles såriga. Men de läkte snart av arbetet med leran. Vedkorgen, den kom aldrig tillbaka. Konstigt nog frågade aldrig Joshua, krukmakaren efter den och inte heller sa han något om mina händer.
Att Paulus klarade sig förstod vi. Men han vände sig till hedningarna sedan, fick vi höra, och omvände dem till sin lära. Och det blev visst lite bråk om det, tror jag.
– Men gammelfar, blev du inte en kristen själv då?
Njae, ni förstår. Det var spännande, och Paulus, ja, han berättade märkliga saker. Det lät så bra när han var här. Ja rent sällsamt vackert var det. Märkligt.
Men jag var ung. Det blev så mycket oroligheter sedan. Ni vet alla uppror och templet som raserades. Folk splittrades. Men jag stannade kvar. Jag stannade inom krukmakarläran. Jag är en god jude. Jag har gjort min plikt. Jag sköter mitt liv. Och det har blivit gott på flera sätt. Jag skulle ha kunnat bli en kristen, men det blev inte så. Det stannade vid ett äventyr en natt i min ungdom. Men det var sällsamt tal han hade den där Paulus. Jag hjälpte till att rädda honom. Eftervärlden får visa om det var rätt eller fel. Jag är nöjd med att få forma mina krukor.
Men en sak skall ni veta barn. Jag har aldrig förföljt de kristna. De är folk som hör till Vägen. Ni skall heller aldrig förfölja någon för hans tro. Gör inte det. Någonstans vet jag att den där natten betyder mer än jag anat.

Den gamle slutade tala. Tog en ny lerklös och la på drejskivan, blötade händerna i en skål vatten och började forma en ny kruka.

21 december 2008

Vad tänkte du på?

"Vad tänkte du, egentligen?"
Dotter nr ett hade endast denna kommentar då hon kom hem och fick se min nyinköpta julgran!

Nej, ingen gran i år

Granarna skulle bli så hiskligt dyra i år. Det är inte värt inemot 6-700 kronor att asa hem en gran, baxa upp den för alla trapporna, placera den så långt in i ett hörn som möjligt, låta den barra och skräpa ner och sedan försöka bli av med hela åbäket ett par veckor senare.
Vi har inte råd med en dyr gran. Vi har inte plats för den. Och inte ork. Så det blir ingen.
Och plastgran är det inte tal om.
Så något granköp i år blir det inte - åtminstone inte planerat.

Fast ett impulsköp kanske ...
Fullastad med varor i ryggsäcken - massa läsk och hundmat, ganska tungt faktiskt - och i ett par kassar på armen från den lokala stormarknaden endast åttahundra meter från hemmet, slog impulsen till. Granhandlarens skylt talade om att de där små granarna endast kostade 200 riksdaler. Och en liten gran kan väl få plats. Och en liten gran kan man väl orka bära hem trots all läskedryck på ryggen och två kassar på armen?
Jo, det skulle nog funka!
Och en jul med gran är väl ändå lite bättre än en utan ...

Så en liten gran valdes ut. Ja, liten åtminstone inte så hög - kanske lite bred dock. Men pengar bytte hand. Och köpet var ett faktum.
Första betänkligheten: den valda och betalda granen var svår att dra igenom den där nätpåträdartrumman.
Andra betänkligheten: den valda och batalda granen var ovanligt tung att lyfta. Men 800 meter ska man väl klara att asa åbäket.

Med två varukassar på armen, och en tung ryggsäck som bara vill kasa ner på armarna, samt ett ovanligt knubbigt granelände är 800 meter en oändlig sträcka. Jag kämpade. Ångrade impulsen jag fått.
Efter 600 meter tog orken slut. Med granen lutandes mot en lyktstolpe och ryggsäcken nerramlad vid fötterna bredvid två fulla matkassar befann jag mig sittande på ett sådant där telefonskåp eller elskåp eller vad det nu är, inmundigande en burk cocakola och cigg. Med återhämtade krafter lyckades jag sedan dra hem eländet, asa det uppför alla traporna och tränga in det i den redan trånga lägenheten.

Så långt var allt gott och väl.
Efter lång stunds letande efter en julgransfot som visade sig vara för liten blev det ny tur till stormarknaden för inköp av passande fot. Hemma igen - placerade granen i foten. Och så kom det spännande ögonblicket då nätet skulle klippas bort.
Snappt och lätt gjordes detta och nej - det var inte en liten gran som bredde ut sina grenar. Det var en hel SKOG.
Den som ändå såg ganska liten ut utomhus!
Detta kanske är en av de lägsta granar jag någonsin köpt - men bred. Den står mitt i rummet och kan inte obehindrat passeras från något håll. Grenarna; tjocka, långa och täta sträcker sig nästa från vägg till vägg. Och litet är ju inte rummet.
Och nu är det försent att ångra sig. Och hur i hela världen skall åbäket kunna fraktas ut om tre veckor när den dessutom torkat in och barren rasar i drivor omkring den och den inte har ett sammanhållande nät på sig.

Detta är min sista jul med gran.
Möjligen en plastgran kan jag tänka mig nästa gång!

18 december 2008

Advent

Advent
En tid av stillhet och mörker med levande ljus. En tid för begrundan och eftertanke. En tid för fasta och kontemplation. En tid för längtan och ett visst mått av långtråkighet. En tid för att hitta hem – hem till sig själv.
Och kyrkorna ska vara fyllda av orgelbrus och människor. Människor med blossande vinterbitna kinder, förväntansfulla ögon och kalla, lite nariga händer. ”Bereden väg för Herran” ska brusa mellan stenpelare, körer sjunga stämningsfullt. Utanför ska snön falla i stora tussar så att det sprakar i de tända marschallerna. En stilla glädje någonstans från maggropen ska sprida sig i kroppen. Och dofterna; det ska dofta vinter och bullbak, ingefära och tallbarr. Och glögg i tunna muggar ska vara alldeles het och värma händer och strupe.
Så tänker jag mig advent! Och precis så är det – sällan!

Jo, mörkt är det. Och möjligen kallt, åtminstone ruggigt och regntungt. Och ljus och stjärnor blinkar och lyser i fönstren. Annars fortsätter livet som vanligt – fast med ett lite mer uppskruvat tempo: betygssättning, prov, tentamenshets. Avslutningar, luciafirande och julfester – fast det inte ens är jul än. Handla, fixa, ordna. Bilköer och inga parkeringar lediga och köer i affärerna och övertidsjobb. Och ömma fötter. Och matlagning och pepparkaksbak och granar och köpa julklappar – och alla har inte råd. Och det blir ångest och stress. Och ”Gode Gud, låt julen vara över snart” ber någon – och julen som inte ens har börjat.
Och verkligheten, livet, är som det är, fast ibland mera påtagligt. Den som är ensam känner sig ännu ensammare. Den som har sorg känner saknaden. Den som har det knapert känner sig utanför, kan inte delta i den allmänna köpyran.

Ja, livet fortsätter. Oavsett om vi firar eller inte: Adventsfrid och en man blir nerskjuten på gatan. Gräl i familjer, misshandel, krig och vattenbrist och aids – inget av det där minskar bara för att det är advent och förestående jul.
Och kanske är det precis så det ska vara – och alltid har varit. Den första julen kom inte i en stillhetens och glädjens tid. Jesus föddes i ett land som styrdes av främmande stormakt. Folk var på vandring – omflyttningar och skattskrivning. Människor arbetade och slet för sitt uppehälle med oro och bekymmer i magen. Det var en orolig tid, då Gud lät sig födas rakt in i mänskligheten, i den kärva verkligheten.

Vad betyder det, att ett litet barn föddes i fattigdom? Att ett litet barn föddes under de enklaste förhållande? Att Gud blev ett litet oskyddat barn som föddes rakt in i eländet? Att Gud blev ett barn som måste tas om hand – matas, kläs, bäras, älskas?

En tid av stillhet och mörker med levande ljus. En tid för begrundan och eftertanke. En tid för fasta och kontemplation. En tid för längtan och ett visst mått av långtråkighet. En tid för att hitta hem – hem till sig själv. En tid att begrunda den enkla att Gud blev människa i en bister verklighet.

Advent en tid för stilla glädje mitt i allt brus. Jo, den verkligheten finns också.

14 september 2008

Ont i foten

Hur dum får man vara? Eller ... Finns någon lika klumpig?

Slog igen ytterdörren om mig när jag nyss kom hem. Men glömde ena foten utanför. Det gjorde förtvivlat ont. Tror dock inte jag får några men av det.
Fast det värker fortfarande i en tå som jag råkade sparka in i dörrposten förra veckan.
Tydligen är fötterna för många (2 st!) och för stora (st 39) för att jag ska klara av att hålla reda på dem!

Krönikan

En länk till månadens krönika. http://www.kristianstadsbladet.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20080913/FAMILJ/722531701/1032/FAMILJEINDEX/&/Livet

12 september 2008

Alldeles särskild

När jag var barn var sommarloven som ett oändligt hav av tid. Vi tillbringade hela lovet i skogen vid havet i ett litet sommarstugeområde utan tv, utan rinnande vatten utan elektricitet. Vi var många barn i området. Vi lekte indianer i skogen, dunkgömme om kvällen, badade i havet, plockade smultron, tittade på natten, lekte, lekte, lekte.
Ett av barnen var lite annorlunda än vi andra. Men vi förstod det inte. Jag förstod det inte förrän jag av en händelse, en vinter, råkade besöka hennes skola och såg hur hon behandlades;
hon var utanför gemenskapen. Hon hånades, mobbades behandlades illa.
Jag gick hem och grät. Jag var tolv år den gången.

En dag när mina egna barn var små kom barn nr 2 hem och var ledsen.
Jag undrade varför.
"Jo" sa hon "Kalles mamma är inte riktigt klok"
Jag var väl redan från början böjd att hålla med, men frågade ändå
"Hur då, menar du?"
"Jo Kalle har fått utegångsförbud för att han pratade lite med Nisse"
Nisse var en pojke, lite äldre än de övriga barnen på lekplatsen, men han var en hygglig grabb fast med en lätt utvecklingsstörning.
"Varför då?" frågade jag vidare
"Bara för att han är lite sär!" svarade barn nr 2
"Vad menas med sär?" undrade jag.
"Ja, han går ju i särskola" sa tösen.

Det som jag just berättat är bakgrunden till den berättelse som jag då skrev och nu lägger ut här:

Alldeles särskild
Repet slår taktfast mot skolgårdens grus. Torrt damm virvlar kring flickfötter i tunna sommarskor.
Hon står en bit från de andra, iakttar rörelsen. Vinden bär med sig glada röster. Det ljusa, nästan vita håret runt hennes huvud flyger lätt och tunt som kycklingdun. De närsynta ögonen ser ut att fylla ut glasögonglasen. Hennes skinn är nästan så vitt som håret, händerna knubbiga med små gropar där knogarna skulle finnas. Den knubbiga kroppen bärs upp av smala sugrörsben. Fötterna är för långa.
"Sär! säger de andra. "Du är sär!" – säger dom.
Hon vet inte riktigt vad de menar. Hon är nog inte som andra – bara nästan.
Men ibland får hon vara med. De kallar på henne och hon får hålla i repet, veva. Hon är bra på att veva. Den andra änden av repet knyter de i det ensamma trädet mitt på skolgården. En alm tror hon visst att det är. De håller i repet tillsammans, hon och trädet. Det gör inget att hon inte får hoppa. Fötterna skulle ändå bara trassla in sig med repet. Hon vevar, tungan sticker ut lite i den ena mungipan. Hon vevar, de andra flickorna hoppar. Repet svänger i solen. Ljusa barnskratt blandas med almens lövprassel. Hon vevar så grusen yr, barnen hoppar och hon är nästan med.
Hon känner sig lätt, lite yr, om huvudet. Det sjunger i bröstet.
"Jag är med dom andra! Jag är med".
Och hon vill att rasten ska vara länge. Hon är stark i armen och kan veva hur länge som helst. För en stund sedan stod hon ensam, i utkanten av skolgården och tittade på. Då var hon "sär". Nu finns hon mitt i leken. De andra flickorna springer runt henne och hoppar i repet, som hon vevar.
För en stund kan hon glömma att hon aldrig varit bjuden på deras kalas. Hon kan glömma deras ryggtavlor, som vänds mot henne när de står med huvudena tätt tillsammans och tisslar och fnittrar med varandra. Och hon behöver inte bry sig om att de brukar härma henne och skratta år henne. Hon vevar repet nu, så det knakar i den gamla almen. Och barnen hoppar och solen skiner och det känns som om hon själv var med och hoppade i repet. Hon är alldeles lätt i hela kroppen.
Just nu, för en liten stund behöver hon inte oroa sig för hemvägen, hur de brukar följa efter henne, går tätt bakom henne, ökar takten när hon ökar, går långsammare när hon saktar in. För just nu hoppar hon rep – vevar åtminstone – och hon vevar bra. Ingen kan veva som hon. Hon är nästan med dom andra och hon skrattar som dom. Och hon tycker att almen skrattar med henne.
Så ringer ändå skolklockan till sist. Leken bryts. Repet plockas ihop i all hast och alla barnen är borta. Hon står kvar. Ser sig närsynt omkring. Så suckar hon, petar till de tunga glasögonen och traskar efter mot skolbyggnaden.
Hon vet inte riktigt vad "sär" betyder. Men en gång frågade hon sin morfar om han kanske visste. Då hade han tittat på henne med sina små pliriga ögon och sedan lagt sin grova, valkiga näve på hennes axel:
"Ja", hade han svarat, "jag tror att det menas att du är någon alldeles särskild."

Detta är nog min Gudsbild. Vi människor klassar varandra, stoppar in i fack när vi ser olikheterna oss emellan.
Gud ser också att vi är olika - men ingen är sär utan vi är alla särskilda. Sedda! Värdefulla!

Om Sättpotas

Någon tyckte att "Sättpotatis" är en konstig rubrik på min blogg.

Jag tycker den är bra - riktigt fyndig om jag får säga det själv. Så är det också min x-man som kom på titeln. Egentligen till en diktsamling jag skrev, men som aldrig blev klar.

Sättpotatisen kan vara lite omogen, den går inte att använda att äta, men sätts den i jorden får den gro och ger upphov till många nya potatisar - fina ätliga och även till en del nya sättpotatisar.
Mina inlägg är inte alltid så färdigtänkta, lite omogna. Men kanske någon gång att de hamnar i myllan, får näring och slår nya skott och någon annan tänker tanken färdig.

Det är min förhoppning

9 september 2008

En tendens till överdrift

Ungarna har en tendens att överdriva något. Speciellt då de anar fara å färde.
Upprörd dotter nr 1 ringer mobilen:
"Mamma, var är du??"
"På väg hem!"
"Men var på vägen?"
"Utanför c4-skolan."
"Gå genast därifrån, ta en annan väg"
"???"
"Det kan bli skottlossning! Polisen är på väg"
"Jag ser inget konstigt - är snart hemma. Hej så länge ..."
Upprörd dotter nr 3 ringer:
"Mamma håll dig borta därifrån"
"Ja, men vad är det då?"
"Där står en skum bil utan nummerplåtar o gubben i den är tatuerad o rakad på huvudet och han har sin mat i bagageluckan."
"Och???"
"Han har stått där hela dan o blinkat o signalerat med strålkastarna"
"Jaha??"
"Ja, vi har ringt polisen. De sa också att det verkade mysko!"
"Jag ser inget"
Jag gick inget annat håll. Jag såg inget skumt. Dagen efter stod ingenting om skottlossning i den lokala tidningen.

Upprörd dotter nr 2 var inte alls inblandad i detta - annars är det oftast hon som har de mest dramatiska fantasierna. Som den gången hon kom hem från den näraliggande kiosken:
"Mamma, J (dotter nr 1) har sett ett mord eller inbrott eller så - eller så är hon misstänkt för det!"
"Hur kan du tro det?"
"De frågade efter henne i kiosken. De sa att hon skulle komma dit så fort som möjligt!"
"Jaha, sa de att det gällde ett brott?"
"Men det måste det ju vara, det var ju bråttom! - Vad skulle det annars kunna vara?"
I själva verket ville kioskägaren erbjuda dotter nr 1 ett sommarjobb i kiosken.
Hon arbetade där sedan hela sommaren.
Någon antydan till brottslighet såg hon aldrig till.