9 januari 2009

Paulus mellan himmel och jord

Paulus mellan himmel och jord
fritt efter apostlagärningarna 9:24-25:

Skivan roterade. Kvällssolen trevade sig in genom dörren på glänt. De varma strålarna drog sig in mot vrårna. På hyllorna stod de på rader: Lädertorra kärl i väntan på att beskickas; och färdigtorkade kärl som skulle brännas i den stora vedeldade ugnen. Och där stod rader av krukor klara att tas i bruk för vatten och olja; där fanns kärl och ämbar för mjöl och salt, för korn och ris. Till och med för nipper fanns det små skålar. Och den ännu oformade lerklösen roterade i solstrimman på drejskivan.
Den gamle arbetade. Med seniga, av leran smidiga, gammelmanshänder skapade han sina krukor; grova, vilda, rena. Ibland klumpiga, men fyllda av sanning.
– Berätta gammelfar! bad barnen. Berätta om den där natten igen. Berätta om natten och mörkret och soldaterna. Berätta om repet och korgen. Berätta om hur ni väntade på att månen skulle gå ner och det skulle bli alldeles mörkt.
Barnen såg hur lerklösen formades. Den blev som levande mellan den gamles stadiga händer. Vänster hand formade insidan och höger hand formade utsidan.
– Berätta snälla gammelfar om när du var ung och modig och blev en hjälte och räddade den kristna läran. Snälla!
Så satt de tysta. Väntade. Han skulle berätta. Krukan skulle bara formas först.
Den gamle arbetade lugnt och metodiskt. Och snart hade han det färdiga ämbaret mellan sina händer. Skivan slutade snurra. Försiktigt skar mannen bort krukan från skivan med skärtråden, lindade in den i en tygbit och ställde den varligt på hyllan. Så tvättade han av händerna i en skål med vatten och torkade av dem på sin klädnad.
– Nu skall jag berätta, men ni har ju hört min historia så många gånger förr!
– Men vi vill höra igen, berätta nu om när du var ung och hjälte och räddade Saul.
Och den gamle satte sig ner och berättade:

– Jag är bara en enkel krukmakare. Jag är ingen hjälte. Jag har aldrig varit någon hjälte. Men jag var ung. Och jag ville ha spänning. Det var äventyret som lockade. Och det nya. Vi visste egentligen inte så mycket om den där märkliga läran, om de där människorna som hörde till Vägen. De flesta kände sig hotade av deras främmande livsstil. Men vi var några som lockades av det också. Jag fängslades av deras mod. Att de vågade välja Vägen. Och han var så snäll den där Ananias. Egentligen förstod jag inte varför man var så rädd för honom och hans grupp. Men folk var rädda. Så rädda att man skickat efter män från Jerusalem för att kanske fängsla dem. Vi var ju så många fler och starkare, ändå hade man skickat efter förstärkning.
– Men gammelfar, var du också inne på Vägen? Du var ju hos Ananias?
– Jag var hos Ananias. Det var intressant, det fanns något speciellt hos de där människorna. Men innerst inne visste jag att jag bara var en enkel krukmakarlärling. Att jag inte skulle blanda mig in i något.
– Men berätta nu, gammelfar. Berätta om när Saul kom. Du kände ju honom. Ni blev kompisar.

– Ja, Saul kom! Man hade skickat efter honom. Egentligen var folk lite ängsliga för honom också. Han var stark. Och rättrogen. Och nitisk. Och han hade ögon som skickade svarta pilar rakt in i bröstet på en om man inte gjorde vad som var rätt. Alltid lagen för ögonen. Och vilka dräpande svar han kunde ge i alla möjliga sammanhang. Han skulle hjälpa till att jaga bort den där sekten, som störde och oroade folket i staden. Men det blev inte som de tänkt sig. Det blev inte alls så.
Istället för att ansluta sig till synagogorna så sökte Saul upp Ananias och hans folk. Det hade hänt något märkligt. Ja, rent konstigt var det, för Saul hade blivit Paulus. Och man begrep ingenting. Han kom med fullmakt från översteprästerna och han vände ändå sina egna ryggen och lät sig istället döpas. Och folk visste varken ut eller in vad man skulle tro.

– Men gammelfar, du har sanningen? Berätta sanningen som det var.
Ja, sant är att jag verkligen träffade den store Paulus. Han som lär ha grundat så många kristna församlingar runt om i riket. Han som stridit och kämpat för läran, han som suttit i fängelse, rannsakats, stridit, predikat och slagits för Kristus. Han kom hit allra först. Han kom till oss här i Damaskus. Och det var här han döptes. Och det ska jag säga er, att om människor ängslades inför att möta Saul, så var det ingenting mot den fruktan och osäkerhet man kände inför Paulus.
Och jag var bara en enkel krukmakarlärling. En ung jude, en pojke, sugen på spänning och äventyr. Jag lyssnade. Han predikade. Han berättade om hur han mött Kristus.
Ja, konstigt var det han sa. Men han var som en magnet. Man var bara tvungen att lyssna. Det gick inte att säga emot när han sa att Jesus från Nasaret var Messias. Så vi började följa honom. Vi sveptes med, ja sögs mot honom. Vi satt i hemlighet hemma hos Ananias och smidde planer på hur vi skulle kunna hjälpa till att sprida hans budskap vidare i staden. Men alla följde honom inte.
– Men berätta nu då, berätta om den där natten!
– Ja, den där natten ja ... Folk var ju rädda. Det var därför man ville röja honom ur vägen. Det var inte så konstigt. Saul hade varit en hård man. Han hade verkligen inte varit nådig mot det folk som hörde till Vägen. Hårdnackad var han och envis som synden. Att han då blev Paulus var skrämmande. Han måste bort – dödas – till varje pris.
– Och du räddade honom!

Nja, jag förstod inte så mycket av det som hände. Jag villa bara ha lite spänning. Så vi hjälpte till den där natten. Det var jag, Jakob borstbindaren och Elis, värvarmästarns pojk.
– Men det var ju kungens soldater som var efter er, gammelfar, och ni räddade honom. Kung Aretas hövding ville gripa Paulus. Så sägs det att han själv har sagt.
– Nej, nej! Paulus var en kraftfull man, det var han, och smord i munnen. Kunde prata omkull en åsna om det behövdes. Men hans sinne för dramatik kunde ta överhand ibland. Inte var Kungens män efter Paulus här i Damaskus. Men fiender fick han bland folket och det var farligt nog. Han måste fly om han ville klara livhanken. Men hur? Vi skulle hjälpa honom, men ni vet hur höga murarna är. Och portarna var väl bevakade.
Vi hade många idéer:
Hissa ner honom i en korg från muren – för tungt.
Smuggla ut honom i en kärra under tygtravar från väveriet – nej, tullmännens hökögon stod i vaktens tjänst.
Muta någon av tullarna – för dyrt.
Klä ut honom till gammal kvinna – vanskligt.
Hoppa ner från muren – för högt.
Gräva sig under muren – tidsödande.
Avleda vakterna med stenkastning medan han smet förbi – skadligt.
Hissa ner honom i en säck från muren – fortfarande för tungt.
Skjuta honom över muren som en katapult med hjälp av det jättestora trädet vi norra porten – spektakulärt.
Klättra ner med hjälp av en stege från muren – ja kanske, men ingen stege var lång nog.
Så det fick bli korgen trots allt.
Och vi inväntade en natt med månmörker.

Ja, jag minns den där kvällen och natten. Jag hade arbetat hela dagen i Joshuas verkstad. Slagit lera, burit sten och ved till ugnen. Och det var redan sent innan jag kunde smita iväg till Ananias hus.
– Ikväll ska det ske! Ikväll ska ni hjälpa mig att fly! Paulus ögon liksom gnistrade när han skärskådade oss.
Natten var svart som sammet med små, små hål för de bleka stjärnorna. Och en måne som snart skulle gå ner. Vi smög ut i den smala gränden. Rörde oss tyst längs husraderna. Trevade oss fram, svagt ljus från några lyktor lyste vår väg. Vi delade på oss borta vid tvärstigen. Ananias slav, han som kallades den starke var med oss. Han, Jakob och Paulus tog den slingriga leden utmed muren fram till den plats på norrsidan där den stora dungen fanns alldeles invid muren. Elis och jag smög mellan verkstäderna längs hantverkargatan. Hjärtat bultade ända uppe i halsgropen på mig. Vi bar på den tomma korgen. De andra hade tagit med sig repen och läderremmarna.
Alldeles framme vid smedjan tornade plötsligt en reslig man upp sig framför oss och spärrade vår väg. Jag vågade knappt andas, jag kunde knappt andas. Strupen snördes samman. Mannen höll med ena handen upp en lykta framför oss. I den andra glimmade det av en knivsegg. Vi såg hans ansikte.
– Vi, vi måste hämta ved till krukmakarens brännugn, sa vi.
– Så, ni har inte sett till Saul då?
Han sa Saul, Folk gjorde det. Så hette han fortfarande bland sina motståndare.
– Saul känner vi inte. Är det han, den omvände? Honom skulle jag vilja se. Han lär vara alldeles rubbad. Nej honom har vi inte sett.
Mannen lät oss gå. Antagligen trodde han att vi bara var två pojkspolingar som glömt fylla vedkorgen och nu var livrädda för repressalier från krukmakaren. I skydd av natten smög vi sen till platsen vid muren där de andra redan väntade på oss inne bland buskarna. Vi såg dem inte, vi hörde dem inte, men vi anade deras andedräkt i mörkret då vi kröp fram mot dem. Våra händer mötte deras i en tyst hälsning. En lite strimma av månen lyste fortfarande så pass att Ananias slav snabbt och med säker hand kunde knyta fast repen i vedkorgen. Ett rep i varje handtag som sedan tvinnades samman till ett enda rep. Och de olika reptåtarna och läderremmarna knöts ihop så att repet blev riktigt långt, och som vi hoppades skulle räcka hela vägen. Repet drog vi runt det största av träden bredvid muren. Där skulle Elis och Jakob ligga kvar och hålla emot med trädstammens hjälp. Vi andra la oss tätt invid muren och väntade att den sista strimman av månen skulle gå ner under horisonten.
Och vi hade tur den natten. Inte bara månen gick ner. Molnslöjor började tätna på himlen. Detta var vid tiden för höstregnet som skulle komma och det här blev den första molniga natten inför regnperioden.

Medan vi väntade talade Paulus. Han pratade med oss med viskande stämma. Han berättade om Kristus. Om Gud som blivit människa. Han sa sällsamma ord om kärlek, om tro och nåd. Han sa att i Kristus var alla lika. Ananias slav och vi som var fria. Till och med kvinnor var lika. Men mest talade han om Kristus och frihet och att vi skulle klä oss i Kristus och följa vägen. Och att han skulle vara med oss. Och medan han talade slöt sig det totala mörkret kring oss.
Så lyfte vi upp korgen på muren. Ni vet, muren är ju inte så hög från insidan där borta vid stora dungen. Men det är ju väldigt brant och djupt på utsidan.
Paulus klättrade upp med hjälp av våra händer och jag som var ganska liten och tunn hivades upp efter honom. Jag höll korgen utanför muren. Höll i repet alltså. Och slaven, den starke, höll emot i repet där nedanför muren och Jakob och Elis borta vid trädet.
Jag vågade nästan inte andas när Paulus steg ner i korgen. Jag höll så hårt jag kunde i repet. Skulle korgen hålla? Skulle repet hålla? Skulle jag orka hålla? Hur långt var det ner till fast mark? Vi såg ingenting. Så mörkt hade det blivit att jag inte ens såg mina egna händer som höll om repet. Vi vågade inte längre tala med varandra. Jag drog lite i repet som en signal till de andra att släppa efter lite. Och repet gled sakta genom mina händer. En liten bit i taget. Vi såg inget. Natten var tyst. Det enda som hördes var korgen som skrapade mot mursidan och repet mot murens överkant.
Skulle det hålla? Skulle vi orka? Hur skulle vi veta hur långt ner vi lyckades fira korgen. Det gnisslade lite grann i korgens flätning. Annars var det bara det hasande ljudet och våra andetag som fyllde natten. En liten bit i taget lyckades vi fira ner korgen. Men det gick sakta och repet skavde mot kanten av muren. Och det skavde mot mina händer, mina händer som var mjuka och smidiga av all lera jag arbetat med, men också starka av arbetet. Repet var långt som en evighet och korgen tycktes aldrig ta mark. Händerna började kännas slitna. Det brände i skinnet. Men jag höll i, och de andra höll i, och sakta firades Paulus ner mot räddningen undan antagonisterna i Damaskus. Men vi visste inte hur lång tid det skulle ta. När skulle det vara riskfritt om man råkade tappa taget?

Ni förstår barn, det var en sak som vi inte förstod när vi stod där och sakta firade ner Paulus för muren: Vi förstod inte vad vi verkligen höll i vår hand i det ögonblicket. Inte visste vi hur stor Paulus skulle bli. Inte visste vi hur många församlingar han skulle grunda i Kristus. Inte visste vi hur många oskrivna brev av Paulus vi höll i vår hand den natten. Vi visste ingenting. Vi var unga, det var ett äventyr – som visserligen sved i händerna, men spännande var det.
Och vi klarade verkligen uppdraget. Men det var med nöd och näppe. Repet gled mellan våra händer och plötsligt så tog det slut borta vid trädet. Jakob och Elis tappade taget. Men slaven höll fast och jag. Jag höll så hårt att det tog många timmar sedan, innan blodet återvände till fingrarna. Och så tog repet slut för slaven också. Han släppte taget och repet rutschade vidare genom mina händer och brände bort det sista av huden som ännu fanns kvar. Vi hörde en dov duns. Och sedan hörde vi inget mer.

– Men Gammelfar, hur gick det sedan då?
Ja, vi skyndade in i dungen. Låg kvar och tryckte medan några soldater spatserade förbi längre ner mot vägen. Då var gryningen redan över oss. Vi såg att de bar vapen. Men vi skyndade hemåt. Mina händer var alldeles såriga. Men de läkte snart av arbetet med leran. Vedkorgen, den kom aldrig tillbaka. Konstigt nog frågade aldrig Joshua, krukmakaren efter den och inte heller sa han något om mina händer.
Att Paulus klarade sig förstod vi. Men han vände sig till hedningarna sedan, fick vi höra, och omvände dem till sin lära. Och det blev visst lite bråk om det, tror jag.
– Men gammelfar, blev du inte en kristen själv då?
Njae, ni förstår. Det var spännande, och Paulus, ja, han berättade märkliga saker. Det lät så bra när han var här. Ja rent sällsamt vackert var det. Märkligt.
Men jag var ung. Det blev så mycket oroligheter sedan. Ni vet alla uppror och templet som raserades. Folk splittrades. Men jag stannade kvar. Jag stannade inom krukmakarläran. Jag är en god jude. Jag har gjort min plikt. Jag sköter mitt liv. Och det har blivit gott på flera sätt. Jag skulle ha kunnat bli en kristen, men det blev inte så. Det stannade vid ett äventyr en natt i min ungdom. Men det var sällsamt tal han hade den där Paulus. Jag hjälpte till att rädda honom. Eftervärlden får visa om det var rätt eller fel. Jag är nöjd med att få forma mina krukor.
Men en sak skall ni veta barn. Jag har aldrig förföljt de kristna. De är folk som hör till Vägen. Ni skall heller aldrig förfölja någon för hans tro. Gör inte det. Någonstans vet jag att den där natten betyder mer än jag anat.

Den gamle slutade tala. Tog en ny lerklös och la på drejskivan, blötade händerna i en skål vatten och började forma en ny kruka.