14 september 2008

Ont i foten

Hur dum får man vara? Eller ... Finns någon lika klumpig?

Slog igen ytterdörren om mig när jag nyss kom hem. Men glömde ena foten utanför. Det gjorde förtvivlat ont. Tror dock inte jag får några men av det.
Fast det värker fortfarande i en tå som jag råkade sparka in i dörrposten förra veckan.
Tydligen är fötterna för många (2 st!) och för stora (st 39) för att jag ska klara av att hålla reda på dem!

Krönikan

En länk till månadens krönika. http://www.kristianstadsbladet.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20080913/FAMILJ/722531701/1032/FAMILJEINDEX/&/Livet

12 september 2008

Alldeles särskild

När jag var barn var sommarloven som ett oändligt hav av tid. Vi tillbringade hela lovet i skogen vid havet i ett litet sommarstugeområde utan tv, utan rinnande vatten utan elektricitet. Vi var många barn i området. Vi lekte indianer i skogen, dunkgömme om kvällen, badade i havet, plockade smultron, tittade på natten, lekte, lekte, lekte.
Ett av barnen var lite annorlunda än vi andra. Men vi förstod det inte. Jag förstod det inte förrän jag av en händelse, en vinter, råkade besöka hennes skola och såg hur hon behandlades;
hon var utanför gemenskapen. Hon hånades, mobbades behandlades illa.
Jag gick hem och grät. Jag var tolv år den gången.

En dag när mina egna barn var små kom barn nr 2 hem och var ledsen.
Jag undrade varför.
"Jo" sa hon "Kalles mamma är inte riktigt klok"
Jag var väl redan från början böjd att hålla med, men frågade ändå
"Hur då, menar du?"
"Jo Kalle har fått utegångsförbud för att han pratade lite med Nisse"
Nisse var en pojke, lite äldre än de övriga barnen på lekplatsen, men han var en hygglig grabb fast med en lätt utvecklingsstörning.
"Varför då?" frågade jag vidare
"Bara för att han är lite sär!" svarade barn nr 2
"Vad menas med sär?" undrade jag.
"Ja, han går ju i särskola" sa tösen.

Det som jag just berättat är bakgrunden till den berättelse som jag då skrev och nu lägger ut här:

Alldeles särskild
Repet slår taktfast mot skolgårdens grus. Torrt damm virvlar kring flickfötter i tunna sommarskor.
Hon står en bit från de andra, iakttar rörelsen. Vinden bär med sig glada röster. Det ljusa, nästan vita håret runt hennes huvud flyger lätt och tunt som kycklingdun. De närsynta ögonen ser ut att fylla ut glasögonglasen. Hennes skinn är nästan så vitt som håret, händerna knubbiga med små gropar där knogarna skulle finnas. Den knubbiga kroppen bärs upp av smala sugrörsben. Fötterna är för långa.
"Sär! säger de andra. "Du är sär!" – säger dom.
Hon vet inte riktigt vad de menar. Hon är nog inte som andra – bara nästan.
Men ibland får hon vara med. De kallar på henne och hon får hålla i repet, veva. Hon är bra på att veva. Den andra änden av repet knyter de i det ensamma trädet mitt på skolgården. En alm tror hon visst att det är. De håller i repet tillsammans, hon och trädet. Det gör inget att hon inte får hoppa. Fötterna skulle ändå bara trassla in sig med repet. Hon vevar, tungan sticker ut lite i den ena mungipan. Hon vevar, de andra flickorna hoppar. Repet svänger i solen. Ljusa barnskratt blandas med almens lövprassel. Hon vevar så grusen yr, barnen hoppar och hon är nästan med.
Hon känner sig lätt, lite yr, om huvudet. Det sjunger i bröstet.
"Jag är med dom andra! Jag är med".
Och hon vill att rasten ska vara länge. Hon är stark i armen och kan veva hur länge som helst. För en stund sedan stod hon ensam, i utkanten av skolgården och tittade på. Då var hon "sär". Nu finns hon mitt i leken. De andra flickorna springer runt henne och hoppar i repet, som hon vevar.
För en stund kan hon glömma att hon aldrig varit bjuden på deras kalas. Hon kan glömma deras ryggtavlor, som vänds mot henne när de står med huvudena tätt tillsammans och tisslar och fnittrar med varandra. Och hon behöver inte bry sig om att de brukar härma henne och skratta år henne. Hon vevar repet nu, så det knakar i den gamla almen. Och barnen hoppar och solen skiner och det känns som om hon själv var med och hoppade i repet. Hon är alldeles lätt i hela kroppen.
Just nu, för en liten stund behöver hon inte oroa sig för hemvägen, hur de brukar följa efter henne, går tätt bakom henne, ökar takten när hon ökar, går långsammare när hon saktar in. För just nu hoppar hon rep – vevar åtminstone – och hon vevar bra. Ingen kan veva som hon. Hon är nästan med dom andra och hon skrattar som dom. Och hon tycker att almen skrattar med henne.
Så ringer ändå skolklockan till sist. Leken bryts. Repet plockas ihop i all hast och alla barnen är borta. Hon står kvar. Ser sig närsynt omkring. Så suckar hon, petar till de tunga glasögonen och traskar efter mot skolbyggnaden.
Hon vet inte riktigt vad "sär" betyder. Men en gång frågade hon sin morfar om han kanske visste. Då hade han tittat på henne med sina små pliriga ögon och sedan lagt sin grova, valkiga näve på hennes axel:
"Ja", hade han svarat, "jag tror att det menas att du är någon alldeles särskild."

Detta är nog min Gudsbild. Vi människor klassar varandra, stoppar in i fack när vi ser olikheterna oss emellan.
Gud ser också att vi är olika - men ingen är sär utan vi är alla särskilda. Sedda! Värdefulla!

Om Sättpotas

Någon tyckte att "Sättpotatis" är en konstig rubrik på min blogg.

Jag tycker den är bra - riktigt fyndig om jag får säga det själv. Så är det också min x-man som kom på titeln. Egentligen till en diktsamling jag skrev, men som aldrig blev klar.

Sättpotatisen kan vara lite omogen, den går inte att använda att äta, men sätts den i jorden får den gro och ger upphov till många nya potatisar - fina ätliga och även till en del nya sättpotatisar.
Mina inlägg är inte alltid så färdigtänkta, lite omogna. Men kanske någon gång att de hamnar i myllan, får näring och slår nya skott och någon annan tänker tanken färdig.

Det är min förhoppning

9 september 2008

En tendens till överdrift

Ungarna har en tendens att överdriva något. Speciellt då de anar fara å färde.
Upprörd dotter nr 1 ringer mobilen:
"Mamma, var är du??"
"På väg hem!"
"Men var på vägen?"
"Utanför c4-skolan."
"Gå genast därifrån, ta en annan väg"
"???"
"Det kan bli skottlossning! Polisen är på väg"
"Jag ser inget konstigt - är snart hemma. Hej så länge ..."
Upprörd dotter nr 3 ringer:
"Mamma håll dig borta därifrån"
"Ja, men vad är det då?"
"Där står en skum bil utan nummerplåtar o gubben i den är tatuerad o rakad på huvudet och han har sin mat i bagageluckan."
"Och???"
"Han har stått där hela dan o blinkat o signalerat med strålkastarna"
"Jaha??"
"Ja, vi har ringt polisen. De sa också att det verkade mysko!"
"Jag ser inget"
Jag gick inget annat håll. Jag såg inget skumt. Dagen efter stod ingenting om skottlossning i den lokala tidningen.

Upprörd dotter nr 2 var inte alls inblandad i detta - annars är det oftast hon som har de mest dramatiska fantasierna. Som den gången hon kom hem från den näraliggande kiosken:
"Mamma, J (dotter nr 1) har sett ett mord eller inbrott eller så - eller så är hon misstänkt för det!"
"Hur kan du tro det?"
"De frågade efter henne i kiosken. De sa att hon skulle komma dit så fort som möjligt!"
"Jaha, sa de att det gällde ett brott?"
"Men det måste det ju vara, det var ju bråttom! - Vad skulle det annars kunna vara?"
I själva verket ville kioskägaren erbjuda dotter nr 1 ett sommarjobb i kiosken.
Hon arbetade där sedan hela sommaren.
Någon antydan till brottslighet såg hon aldrig till.