Alldeles särskild

När jag var barn var sommarloven som ett oändligt hav av tid. Vi tillbringade hela lovet i skogen vid havet i ett litet sommarstugeområde utan tv, utan rinnande vatten utan elektricitet. Vi var många barn i området. Vi lekte indianer i skogen, dunkgömme om kvällen, badade i havet, plockade smultron, tittade på natten, lekte, lekte, lekte.
Ett av barnen var lite annorlunda än vi andra. Men vi förstod det inte. Jag förstod det inte förrän jag av en händelse, en vinter, råkade besöka hennes skola och såg hur hon behandlades;
hon var utanför gemenskapen. Hon hånades, mobbades behandlades illa.
Jag gick hem och grät. Jag var tolv år den gången.

En dag när mina egna barn var små kom barn nr 2 hem och var ledsen.
Jag undrade varför.
"Jo" sa hon "Kalles mamma är inte riktigt klok"
Jag var väl redan från början böjd att hålla med, men frågade ändå
"Hur då, menar du?"
"Jo Kalle har fått utegångsförbud för att han pratade lite med Nisse"
Nisse var en pojke, lite äldre än de övriga barnen på lekplatsen, men han var en hygglig grabb fast med en lätt utvecklingsstörning.
"Varför då?" frågade jag vidare
"Bara för att han är lite sär!" svarade barn nr 2
"Vad menas med sär?" undrade jag.
"Ja, han går ju i särskola" sa tösen.

Det som jag just berättat är bakgrunden till den berättelse som jag då skrev och nu lägger ut här:

Alldeles särskild
Repet slår taktfast mot skolgårdens grus. Torrt damm virvlar kring flickfötter i tunna sommarskor.
Hon står en bit från de andra, iakttar rörelsen. Vinden bär med sig glada röster. Det ljusa, nästan vita håret runt hennes huvud flyger lätt och tunt som kycklingdun. De närsynta ögonen ser ut att fylla ut glasögonglasen. Hennes skinn är nästan så vitt som håret, händerna knubbiga med små gropar där knogarna skulle finnas. Den knubbiga kroppen bärs upp av smala sugrörsben. Fötterna är för långa.
"Sär! säger de andra. "Du är sär!" – säger dom.
Hon vet inte riktigt vad de menar. Hon är nog inte som andra – bara nästan.
Men ibland får hon vara med. De kallar på henne och hon får hålla i repet, veva. Hon är bra på att veva. Den andra änden av repet knyter de i det ensamma trädet mitt på skolgården. En alm tror hon visst att det är. De håller i repet tillsammans, hon och trädet. Det gör inget att hon inte får hoppa. Fötterna skulle ändå bara trassla in sig med repet. Hon vevar, tungan sticker ut lite i den ena mungipan. Hon vevar, de andra flickorna hoppar. Repet svänger i solen. Ljusa barnskratt blandas med almens lövprassel. Hon vevar så grusen yr, barnen hoppar och hon är nästan med.
Hon känner sig lätt, lite yr, om huvudet. Det sjunger i bröstet.
"Jag är med dom andra! Jag är med".
Och hon vill att rasten ska vara länge. Hon är stark i armen och kan veva hur länge som helst. För en stund sedan stod hon ensam, i utkanten av skolgården och tittade på. Då var hon "sär". Nu finns hon mitt i leken. De andra flickorna springer runt henne och hoppar i repet, som hon vevar.
För en stund kan hon glömma att hon aldrig varit bjuden på deras kalas. Hon kan glömma deras ryggtavlor, som vänds mot henne när de står med huvudena tätt tillsammans och tisslar och fnittrar med varandra. Och hon behöver inte bry sig om att de brukar härma henne och skratta år henne. Hon vevar repet nu, så det knakar i den gamla almen. Och barnen hoppar och solen skiner och det känns som om hon själv var med och hoppade i repet. Hon är alldeles lätt i hela kroppen.
Just nu, för en liten stund behöver hon inte oroa sig för hemvägen, hur de brukar följa efter henne, går tätt bakom henne, ökar takten när hon ökar, går långsammare när hon saktar in. För just nu hoppar hon rep – vevar åtminstone – och hon vevar bra. Ingen kan veva som hon. Hon är nästan med dom andra och hon skrattar som dom. Och hon tycker att almen skrattar med henne.
Så ringer ändå skolklockan till sist. Leken bryts. Repet plockas ihop i all hast och alla barnen är borta. Hon står kvar. Ser sig närsynt omkring. Så suckar hon, petar till de tunga glasögonen och traskar efter mot skolbyggnaden.
Hon vet inte riktigt vad "sär" betyder. Men en gång frågade hon sin morfar om han kanske visste. Då hade han tittat på henne med sina små pliriga ögon och sedan lagt sin grova, valkiga näve på hennes axel:
"Ja", hade han svarat, "jag tror att det menas att du är någon alldeles särskild."

Detta är nog min Gudsbild. Vi människor klassar varandra, stoppar in i fack när vi ser olikheterna oss emellan.
Gud ser också att vi är olika - men ingen är sär utan vi är alla särskilda. Sedda! Värdefulla!