21 december 2008

Vad tänkte du på?

"Vad tänkte du, egentligen?"
Dotter nr ett hade endast denna kommentar då hon kom hem och fick se min nyinköpta julgran!

Nej, ingen gran i år

Granarna skulle bli så hiskligt dyra i år. Det är inte värt inemot 6-700 kronor att asa hem en gran, baxa upp den för alla trapporna, placera den så långt in i ett hörn som möjligt, låta den barra och skräpa ner och sedan försöka bli av med hela åbäket ett par veckor senare.
Vi har inte råd med en dyr gran. Vi har inte plats för den. Och inte ork. Så det blir ingen.
Och plastgran är det inte tal om.
Så något granköp i år blir det inte - åtminstone inte planerat.

Fast ett impulsköp kanske ...
Fullastad med varor i ryggsäcken - massa läsk och hundmat, ganska tungt faktiskt - och i ett par kassar på armen från den lokala stormarknaden endast åttahundra meter från hemmet, slog impulsen till. Granhandlarens skylt talade om att de där små granarna endast kostade 200 riksdaler. Och en liten gran kan väl få plats. Och en liten gran kan man väl orka bära hem trots all läskedryck på ryggen och två kassar på armen?
Jo, det skulle nog funka!
Och en jul med gran är väl ändå lite bättre än en utan ...

Så en liten gran valdes ut. Ja, liten åtminstone inte så hög - kanske lite bred dock. Men pengar bytte hand. Och köpet var ett faktum.
Första betänkligheten: den valda och betalda granen var svår att dra igenom den där nätpåträdartrumman.
Andra betänkligheten: den valda och batalda granen var ovanligt tung att lyfta. Men 800 meter ska man väl klara att asa åbäket.

Med två varukassar på armen, och en tung ryggsäck som bara vill kasa ner på armarna, samt ett ovanligt knubbigt granelände är 800 meter en oändlig sträcka. Jag kämpade. Ångrade impulsen jag fått.
Efter 600 meter tog orken slut. Med granen lutandes mot en lyktstolpe och ryggsäcken nerramlad vid fötterna bredvid två fulla matkassar befann jag mig sittande på ett sådant där telefonskåp eller elskåp eller vad det nu är, inmundigande en burk cocakola och cigg. Med återhämtade krafter lyckades jag sedan dra hem eländet, asa det uppför alla traporna och tränga in det i den redan trånga lägenheten.

Så långt var allt gott och väl.
Efter lång stunds letande efter en julgransfot som visade sig vara för liten blev det ny tur till stormarknaden för inköp av passande fot. Hemma igen - placerade granen i foten. Och så kom det spännande ögonblicket då nätet skulle klippas bort.
Snappt och lätt gjordes detta och nej - det var inte en liten gran som bredde ut sina grenar. Det var en hel SKOG.
Den som ändå såg ganska liten ut utomhus!
Detta kanske är en av de lägsta granar jag någonsin köpt - men bred. Den står mitt i rummet och kan inte obehindrat passeras från något håll. Grenarna; tjocka, långa och täta sträcker sig nästa från vägg till vägg. Och litet är ju inte rummet.
Och nu är det försent att ångra sig. Och hur i hela världen skall åbäket kunna fraktas ut om tre veckor när den dessutom torkat in och barren rasar i drivor omkring den och den inte har ett sammanhållande nät på sig.

Detta är min sista jul med gran.
Möjligen en plastgran kan jag tänka mig nästa gång!

18 december 2008

Advent

Advent
En tid av stillhet och mörker med levande ljus. En tid för begrundan och eftertanke. En tid för fasta och kontemplation. En tid för längtan och ett visst mått av långtråkighet. En tid för att hitta hem – hem till sig själv.
Och kyrkorna ska vara fyllda av orgelbrus och människor. Människor med blossande vinterbitna kinder, förväntansfulla ögon och kalla, lite nariga händer. ”Bereden väg för Herran” ska brusa mellan stenpelare, körer sjunga stämningsfullt. Utanför ska snön falla i stora tussar så att det sprakar i de tända marschallerna. En stilla glädje någonstans från maggropen ska sprida sig i kroppen. Och dofterna; det ska dofta vinter och bullbak, ingefära och tallbarr. Och glögg i tunna muggar ska vara alldeles het och värma händer och strupe.
Så tänker jag mig advent! Och precis så är det – sällan!

Jo, mörkt är det. Och möjligen kallt, åtminstone ruggigt och regntungt. Och ljus och stjärnor blinkar och lyser i fönstren. Annars fortsätter livet som vanligt – fast med ett lite mer uppskruvat tempo: betygssättning, prov, tentamenshets. Avslutningar, luciafirande och julfester – fast det inte ens är jul än. Handla, fixa, ordna. Bilköer och inga parkeringar lediga och köer i affärerna och övertidsjobb. Och ömma fötter. Och matlagning och pepparkaksbak och granar och köpa julklappar – och alla har inte råd. Och det blir ångest och stress. Och ”Gode Gud, låt julen vara över snart” ber någon – och julen som inte ens har börjat.
Och verkligheten, livet, är som det är, fast ibland mera påtagligt. Den som är ensam känner sig ännu ensammare. Den som har sorg känner saknaden. Den som har det knapert känner sig utanför, kan inte delta i den allmänna köpyran.

Ja, livet fortsätter. Oavsett om vi firar eller inte: Adventsfrid och en man blir nerskjuten på gatan. Gräl i familjer, misshandel, krig och vattenbrist och aids – inget av det där minskar bara för att det är advent och förestående jul.
Och kanske är det precis så det ska vara – och alltid har varit. Den första julen kom inte i en stillhetens och glädjens tid. Jesus föddes i ett land som styrdes av främmande stormakt. Folk var på vandring – omflyttningar och skattskrivning. Människor arbetade och slet för sitt uppehälle med oro och bekymmer i magen. Det var en orolig tid, då Gud lät sig födas rakt in i mänskligheten, i den kärva verkligheten.

Vad betyder det, att ett litet barn föddes i fattigdom? Att ett litet barn föddes under de enklaste förhållande? Att Gud blev ett litet oskyddat barn som föddes rakt in i eländet? Att Gud blev ett barn som måste tas om hand – matas, kläs, bäras, älskas?

En tid av stillhet och mörker med levande ljus. En tid för begrundan och eftertanke. En tid för fasta och kontemplation. En tid för längtan och ett visst mått av långtråkighet. En tid för att hitta hem – hem till sig själv. En tid att begrunda den enkla att Gud blev människa i en bister verklighet.

Advent en tid för stilla glädje mitt i allt brus. Jo, den verkligheten finns också.