Advent

Advent
En tid av stillhet och mörker med levande ljus. En tid för begrundan och eftertanke. En tid för fasta och kontemplation. En tid för längtan och ett visst mått av långtråkighet. En tid för att hitta hem – hem till sig själv.
Och kyrkorna ska vara fyllda av orgelbrus och människor. Människor med blossande vinterbitna kinder, förväntansfulla ögon och kalla, lite nariga händer. ”Bereden väg för Herran” ska brusa mellan stenpelare, körer sjunga stämningsfullt. Utanför ska snön falla i stora tussar så att det sprakar i de tända marschallerna. En stilla glädje någonstans från maggropen ska sprida sig i kroppen. Och dofterna; det ska dofta vinter och bullbak, ingefära och tallbarr. Och glögg i tunna muggar ska vara alldeles het och värma händer och strupe.
Så tänker jag mig advent! Och precis så är det – sällan!

Jo, mörkt är det. Och möjligen kallt, åtminstone ruggigt och regntungt. Och ljus och stjärnor blinkar och lyser i fönstren. Annars fortsätter livet som vanligt – fast med ett lite mer uppskruvat tempo: betygssättning, prov, tentamenshets. Avslutningar, luciafirande och julfester – fast det inte ens är jul än. Handla, fixa, ordna. Bilköer och inga parkeringar lediga och köer i affärerna och övertidsjobb. Och ömma fötter. Och matlagning och pepparkaksbak och granar och köpa julklappar – och alla har inte råd. Och det blir ångest och stress. Och ”Gode Gud, låt julen vara över snart” ber någon – och julen som inte ens har börjat.
Och verkligheten, livet, är som det är, fast ibland mera påtagligt. Den som är ensam känner sig ännu ensammare. Den som har sorg känner saknaden. Den som har det knapert känner sig utanför, kan inte delta i den allmänna köpyran.

Ja, livet fortsätter. Oavsett om vi firar eller inte: Adventsfrid och en man blir nerskjuten på gatan. Gräl i familjer, misshandel, krig och vattenbrist och aids – inget av det där minskar bara för att det är advent och förestående jul.
Och kanske är det precis så det ska vara – och alltid har varit. Den första julen kom inte i en stillhetens och glädjens tid. Jesus föddes i ett land som styrdes av främmande stormakt. Folk var på vandring – omflyttningar och skattskrivning. Människor arbetade och slet för sitt uppehälle med oro och bekymmer i magen. Det var en orolig tid, då Gud lät sig födas rakt in i mänskligheten, i den kärva verkligheten.

Vad betyder det, att ett litet barn föddes i fattigdom? Att ett litet barn föddes under de enklaste förhållande? Att Gud blev ett litet oskyddat barn som föddes rakt in i eländet? Att Gud blev ett barn som måste tas om hand – matas, kläs, bäras, älskas?

En tid av stillhet och mörker med levande ljus. En tid för begrundan och eftertanke. En tid för fasta och kontemplation. En tid för längtan och ett visst mått av långtråkighet. En tid för att hitta hem – hem till sig själv. En tid att begrunda den enkla att Gud blev människa i en bister verklighet.

Advent en tid för stilla glädje mitt i allt brus. Jo, den verkligheten finns också.