Att mötas i ögonhöjd

Blev ombedd att skriva lite om vad jag menar med att mötas i ögonhöjd.
Ttror att det bäst illustreras med en betraktelse som jag skrivit tidigare.

Fula människor
De fula människorna vill inte lämna mig ifred! Jag kommer inte undan den där storvuxna kvinnan i solkig blus, med behåbandet nerhasat över armen och velourbyxan stretande runt den enorma baken. Hon luktar svett och billig parfym. Och hon garvar högt och glädjelöst.
Och han förföljer mig, han som kallas snuskgubbe för att han inte tvättat sig med någon reda på många, många dagar. Ögonen är bleka och vattniga. Han garvar inte, bara står där och glor.
Jag tycker inte om de där människorna. Och det gör ingen annan heller – inte ens de själva. Så jag låtsas att de inte finns. Och det gör alla andra också.
Vi förpassar dem långt bort i vårt medvetande. Själva försöker de hålla sig kvar någonstans i livets utkant, balanserande i marginalen. Kommer de oss andra för nära, så gör vi våra ögon blinda för dem. Men de lämnar mig inte ifred.
Var kommer den där snuskgubben ifrån? Hur förvandlades han från liten grabb till ful gubbe? Och kvinnan, när förvreds hennes skratt till ett garv?
Jag låter dem inte lämna mig ifred, för att jag innerst inne vet, att det egentligen inte är så stor skillnad mellan oss – mellan oss, så kallat vanliga människor – och dem som hamnat vid sidan av livet. Det är oroande och skrämmande. Tänk om jag vore en sådan som man vänder blicken ifrån. En sådan man inte orkade se på.
För innerst inne är vi lika. Vi föddes till livet med hopp och drömmar. Sedan gestaltade det sig olika för oss. Vi gavs olika möjligheter. Somliga har fått sin tid fylld av negativa förväntningar, medan andra har fått all den trygghet som alla borde fått.
Snart kommer höstmörkret att sänka sig ner över oss. Men vi bonar om oss inomhus, tänder ljus, varmt ljus som sipprar ut i kvällen, och den sene nattvandraren ser värmen från alla hem. Men för den som lever i en alltför torftig tillvaro blir natten lång. Den som står utanför all gemenskap kurar i mörkret, känner kylan komma krypande upp genom fotsulorna, upp i kroppen och krama ihop insidan till en gråsten.
Ljuset ska komma in i världen, står det i Johannesevangeliet. För den som står i mörkret anas kanske ljuset som en svag gryning. En rabbin fick en gång frågan hur man kunde veta att gryningen var kommen. Denne svarade då, att vi vet bara att natten har gått över till dag, då en människa kan se in i en annan människas ansikte och säga: ”Jag ser mig själv i dig.”
Jag vill inte se mig själv i en ful gubbe eller i en solkig, illaluktande tant; därför vänder jag bort blicken. Men kanske är det evangeliet handlar om:
Att Gud kom till världen genom Jesus Kristus. Han kom till dem som vi inte härdar ut att se och sa: ”Jag ser mig själv i dig.”